Det är mer än ett år sedan sist.

Ångesten kväver fortfarande.

-even now I can feel it coming, over me, choking me

Intensivare, starkare, mörkare.

-det som händer här ska inte andra veta om. Alla andra pappor gör såhär, fast det får man inte prata om.

Suddiga minnen kommer tillbaka.

Minnen jag förträngt, stängt ute.

De tränger sig på, knackar inte, ber inte om lov.

Nej, de rusar in, förstör allt i sin väg, knäcker, slår sönder.

River upp de gamla ärren.

Jag minns skriken, gråten, förtvivlan, rädslan.

Rädslan för att komma hem, rädslan för att somna, rädslan för att aldrig mer vakna. Mest av allt rädslan för att mamma aldrig mer skulle vakna.

Men det var ju normalt. Såhär skulle det vara. Pappa hade ju sagt att mina kompisar också hade det såhär. Varför skulle min egen pappa ljuga? ..

Jag orkar inte mer. Kanske senare.